Ytan bryts av medvetenhet

Ytan bryts ljudlösts av delfinen. Ett vackert leende sticker upp och jag hör dess medvetna andetag. Den blåser ut luften med största medvetenhet, som en yogi. Delfinen glider fram utan minsta ansträngning, och sjunker ned igen. Ned i djupet.

Jag sitter på kontoret, och tar ett djupt andetag. Jag känner luften fylla mina lungor. Hela.
Jag blir mer medveten om min kropp, min själ, min hjärna. För en ynka sekund kändes allt så lätt. Ett lugn sprider sig i alla leder. Med varje medvetet andetag blir jag mer och mer medveten om delfinens skönhet. Jag fyller min kropp med skönhet. Min älskling kommer in på kontoret och kramar om mig. Kanske märkte han något, kanske kände han av något?

Lev i medvetenhet.

Känslorna bubblar upp. Jag skulle vilja sitta här och gråta. Inte för att jag är ledsen utan för att min kropp känns så bra, känns så vacker innuti (och utanpå men nu är fokus inåt). Jag känner mig närvarande och i kontakt. Jag hör livet. Livet viskar i mina öron.

Sakta närmar sig Alvablot. Tiden då väggarna är som tunnast. Redan nu går jag in i denna alvatid. Jag ska redan börja lyssna mer medvetet på vad de har att säga. De viskar redan så jag bör lyssna. Det är en plikt att lyssna på de som är visa. Levande eller döda. 

Fokusera en stund på dig själv. Se dig själv i perfekt hälsa. För det gör jag just nu. 

Fullkomlig hälsa.